defensiv

Det är väldigt svårt för mig att skriva det här, oerhört jobbigt faktiskt. Men jag känner på något sätt att jag ändå behöver skriva av mig, sätta ord på alla tankar och försöka få lite klarhet.

Min gammelmormor heter Edith García, hon ska fylla 88 år den elfte september. Jag älskar henne, inte på så sätt att min värld skulle gå under om hon försvann, eller att vi är som bästis och bundis. Utan jag älskar henne för att hon är den som alltid funnits där för mig, som jag har växt upp med och lärt känna genom femton år. På midsommar kollapsade hon i sin lägenhet i Spånga. Hon hittades av hemtjänsten liggandes på golvet och kördes sedan till sjukhuset. Jag tror att jag tog det så pass hårt och blev så chockad eftersom jag tog emot beskedet. Det var mig dem ringde när hon hade fallit som ett löv på hösten, och det var ingen hemma jag kunde dela det med. Man behöver någon i närheten när sådant händer, någon som kan fånga en om man faller, torka ens tårar och säga att allt kommer att fixa sig. I sådana lägen behöver man en vän helt enkelt. Idag var första dagen jag besökte henne, och hon hade åldrats så mycket. Det var som om tiden hunnit ikapp henne och hon hade blivit tio år äldre på bara några dagar. Det var hemskt att se henne så, se hur hon inte ens kom ihåg mig. Se hur förvånad hon blev varje gång vi sade att hon var på sjukhuset, och tro mig. Vi sade det ofta, men hennes minne var som bortblåst. Hon kom inte ens ihåg det vi sagt till henne tio minuter tidigare, utan man fick upprepa samma saker om och om igen. Och se henne reagera likadant varje gång, säga samma kommentarer. Idag var också första gången på femton år som jag såg henne gråta. Hon har alltid varit den starka, den som jagade min mamma med handväskan på plattan när hon piercade näsan. Att se henne så hjälplös kändes bara .. Fel. Hon hatar sjukhuset, hon vill inte bo i samma rum som någon annan, hon äter inte maten och hon mår allmänt inte bra där. Är det fel av mig att önska att hon ska stanna där? Även fast jag vet att hon inte är lycklig? Jag vill bara hennes bästa, jag vet att hon inte är redo att åka hem imorgon, som hon ska göra, bo ensam och ta hand om sig själv. Och jag vet framförallt, att jag inte är redo för ett nytt sådant samtal från hemtjänsten. Aldrig skulle jag kunna höra på igen, när hon förklarade att Edith hade kollapsat på golvet. Och aldrig, aldrig skulle jag kunna leva med mig själv igen, för att jag inte hade hunnit ta farväl och för alla stunder jag valt att tillbringa någon annanstans, utan henne. Jag har väl försummat henne helt enkelt, antagit att hon alltid skulle finnas där. Och nu när det inte är säkert att hon kommer göra det, så känner jag mig så skyldig. Det är minst tio år försent, men jag vill vara med henne hennes sista dagar, och det är det enda jag inte kan.

Äntligen! Haha, jag har nämligen haft ett litet tekniskt problem med mitt tangenbort. Rent ut sagt så var det alltså helt cp. Men nu när jag har kopplat in ett nytt trådlöst så funkar allt alldels utmärkt. Det förvånar mig hur teknisk jag kan vara ibland. Igår var det Midsommar och det firades med Madeleine och hennes familj. Mycket trevligt, jag måste även tillägga att mitt och Madeleines pokerface och taktik är oslagbar. Try to figure it bitches! Vaknade i alla fall nyss, och för första gången hittills på sommarlovet är det bra väder ute? Så jag tänkte att jag förutom att sola lite, kunde ägna mig lite åt skönhetsvård. Dum idé. Hade olivolja på ögonfransarna för att de skulle bli tjockare och längre, för det hade jag nämligen fått för mig att det funkade. Ärligt, dont try this at home kids. Det gör galet ont att få olivolja i ögat! Jag misstänker starkt att jag har blivit halvblind. Puss

Gårdagens bästa: "Frida, jag tror att jag har spya i näsan!"
Egentligen hände det väl ingenting speciellt under gårdagen, som vi tillbringade vid Sjukhusängen. Vi innebär alltså jag, Frida + Danderyd crew. Haha Thai krossade en ruta, idiot som han är och jag och Frida gick runt hela kvällen med munnen salivfylld, beredda att spotta om någon vid namn Ebba kom i närheten. Fråga helst inte varför, för ärligt så har jag inget riktigt seriöst och bra svar, det bara verkade som en bra idé då.

Vill också passa på att berätta att jag saknar mina bästavänner otroligt mycket, speciellt dig Johanna. Ni vet att jag inte klarar mig utan er, så lämna mig inte.

Helt galet vad morgontrött jag är, och man tycker ju ändå att det borde vara lättare att gå upp tidigt när det är sol och sommar utanför fönstret. No fucking way, det är ju exakt lika tidigt på morgonen? Vilket betyder att det är exakt lika svårt att gå upp, och det är den enda sanna logiken. Nu ska jag i alla fall till skolan och ha tre timmars fysik. Ibland känner man att barnen i Afrika är lyckligt lottade, och jag skulle utan tvekan byta liv med dem i en vecka. Springa runt i öknen är ju absolut min grej, plus att man blir solbränd samtidigt! Vad mer kan man begära? Men nu måste jag verkligen äta frukost, magen kurrar något enormt. Puss på rumpan

Dresscode: Hej nytt linne från Gina T!

Helt galet har det varit idag. Det började helt vanligt med att jag vaknade, mötte Christopher i Danderyd och åkte till skolan, helt normalt och inget mer med det. Sedan började jag bli yr, inte vanligt yr som man blir när man är lite salonsgberusad. Åh nej, det var inget overclassy med min yrsel alls, utan jag blev bara galet yr och rummet började snurra runt omkring mig. Enligt Bella såg jag ut som en full Jack Sparrow, men det känns bra att jag ser bättre ut än henne vilken tid på dygnet det än är! Nejdå, driver. Fick i alla fall stanna kvar hos sjuksköterskan tills jag fick åka till Karolinska sjukhuset, eftersom jag vid den tiden såg omgivningen lika tydligt som ifall jag åkt i Extreme. Vi åkte till sjukhuset i alla fall, vilket börjar bli en vana för mig. Ärligt, de borde seriöst ge mig ett klippkort till akuten! "Kom nio gånger, få den tionde gången gratis" Jag fick göra en datortomografi, en eeg, en ekg, blodprov samt vänta oerhört länge. Tillslut kom de i alla fall fram till att jag hade en virusinfektion i hörselgången som påverkade balanssinnet. Yeah right, men det kunde de ju ha sagt innan de stoppade elektroder över hela mig och stack in nålar i mina armar, jag som har sprutfobi. Dessutom fick jag ligga topless när de gjorde ekg'n, alltså provet med elektroderna. Skulle ha känts riktigt weird om jag inte var så groggy att jag inte hade den blekaste om vad jag gjorde. Pussen