Edith García
Det är väldigt svårt för mig att skriva det här, oerhört jobbigt faktiskt. Men jag känner på något sätt att jag ändå behöver skriva av mig, sätta ord på alla tankar och försöka få lite klarhet.
Min gammelmormor heter Edith García, hon ska fylla 88 år den elfte september. Jag älskar henne, inte på så sätt att min värld skulle gå under om hon försvann, eller att vi är som bästis och bundis. Utan jag älskar henne för att hon är den som alltid funnits där för mig, som jag har växt upp med och lärt känna genom femton år. På midsommar kollapsade hon i sin lägenhet i Spånga. Hon hittades av hemtjänsten liggandes på golvet och kördes sedan till sjukhuset. Jag tror att jag tog det så pass hårt och blev så chockad eftersom jag tog emot beskedet. Det var mig dem ringde när hon hade fallit som ett löv på hösten, och det var ingen hemma jag kunde dela det med. Man behöver någon i närheten när sådant händer, någon som kan fånga en om man faller, torka ens tårar och säga att allt kommer att fixa sig. I sådana lägen behöver man en vän helt enkelt. Idag var första dagen jag besökte henne, och hon hade åldrats så mycket. Det var som om tiden hunnit ikapp henne och hon hade blivit tio år äldre på bara några dagar. Det var hemskt att se henne så, se hur hon inte ens kom ihåg mig. Se hur förvånad hon blev varje gång vi sade att hon var på sjukhuset, och tro mig. Vi sade det ofta, men hennes minne var som bortblåst. Hon kom inte ens ihåg det vi sagt till henne tio minuter tidigare, utan man fick upprepa samma saker om och om igen. Och se henne reagera likadant varje gång, säga samma kommentarer. Idag var också första gången på femton år som jag såg henne gråta. Hon har alltid varit den starka, den som jagade min mamma med handväskan på plattan när hon piercade näsan. Att se henne så hjälplös kändes bara .. Fel. Hon hatar sjukhuset, hon vill inte bo i samma rum som någon annan, hon äter inte maten och hon mår allmänt inte bra där. Är det fel av mig att önska att hon ska stanna där? Även fast jag vet att hon inte är lycklig? Jag vill bara hennes bästa, jag vet att hon inte är redo att åka hem imorgon, som hon ska göra, bo ensam och ta hand om sig själv. Och jag vet framförallt, att jag inte är redo för ett nytt sådant samtal från hemtjänsten. Aldrig skulle jag kunna höra på igen, när hon förklarade att Edith hade kollapsat på golvet. Och aldrig, aldrig skulle jag kunna leva med mig själv igen, för att jag inte hade hunnit ta farväl och för alla stunder jag valt att tillbringa någon annanstans, utan henne. Jag har väl försummat henne helt enkelt, antagit att hon alltid skulle finnas där. Och nu när det inte är säkert att hon kommer göra det, så känner jag mig så skyldig. Det är minst tio år försent, men jag vill vara med henne hennes sista dagar, och det är det enda jag inte kan.
Min gammelmormor heter Edith García, hon ska fylla 88 år den elfte september. Jag älskar henne, inte på så sätt att min värld skulle gå under om hon försvann, eller att vi är som bästis och bundis. Utan jag älskar henne för att hon är den som alltid funnits där för mig, som jag har växt upp med och lärt känna genom femton år. På midsommar kollapsade hon i sin lägenhet i Spånga. Hon hittades av hemtjänsten liggandes på golvet och kördes sedan till sjukhuset. Jag tror att jag tog det så pass hårt och blev så chockad eftersom jag tog emot beskedet. Det var mig dem ringde när hon hade fallit som ett löv på hösten, och det var ingen hemma jag kunde dela det med. Man behöver någon i närheten när sådant händer, någon som kan fånga en om man faller, torka ens tårar och säga att allt kommer att fixa sig. I sådana lägen behöver man en vän helt enkelt. Idag var första dagen jag besökte henne, och hon hade åldrats så mycket. Det var som om tiden hunnit ikapp henne och hon hade blivit tio år äldre på bara några dagar. Det var hemskt att se henne så, se hur hon inte ens kom ihåg mig. Se hur förvånad hon blev varje gång vi sade att hon var på sjukhuset, och tro mig. Vi sade det ofta, men hennes minne var som bortblåst. Hon kom inte ens ihåg det vi sagt till henne tio minuter tidigare, utan man fick upprepa samma saker om och om igen. Och se henne reagera likadant varje gång, säga samma kommentarer. Idag var också första gången på femton år som jag såg henne gråta. Hon har alltid varit den starka, den som jagade min mamma med handväskan på plattan när hon piercade näsan. Att se henne så hjälplös kändes bara .. Fel. Hon hatar sjukhuset, hon vill inte bo i samma rum som någon annan, hon äter inte maten och hon mår allmänt inte bra där. Är det fel av mig att önska att hon ska stanna där? Även fast jag vet att hon inte är lycklig? Jag vill bara hennes bästa, jag vet att hon inte är redo att åka hem imorgon, som hon ska göra, bo ensam och ta hand om sig själv. Och jag vet framförallt, att jag inte är redo för ett nytt sådant samtal från hemtjänsten. Aldrig skulle jag kunna höra på igen, när hon förklarade att Edith hade kollapsat på golvet. Och aldrig, aldrig skulle jag kunna leva med mig själv igen, för att jag inte hade hunnit ta farväl och för alla stunder jag valt att tillbringa någon annanstans, utan henne. Jag har väl försummat henne helt enkelt, antagit att hon alltid skulle finnas där. Och nu när det inte är säkert att hon kommer göra det, så känner jag mig så skyldig. Det är minst tio år försent, men jag vill vara med henne hennes sista dagar, och det är det enda jag inte kan.
Kommentarer
Trackback
